Designgurka
Ett bra steg på vägen mot en klimatsmartare värld torde vara att avskaffa alla slags formkrav på frukt och grönsaker. Att slänga krokiga gurkor för att de inte uppnår EU-krav borde vara olagligt istället för sanktionerat.
Design är underbart. Utom på gurkor.
En sedelärande historia
Jag tyckte jag kom på en lysande idé häromdagen. Jag ville sponsra Igloo. Ni vet, glassen man kan dela med någon för att den har två pinnar. Kärleksfullt. Men en glassupplyst kollega krossade mina sponsorplaner med att berätta Igloo har utgått ur sortimentet. Sedan länge.
I min jakt på historien om Igloos förfall så googlade jag för en gångs skull inte utan gick direkt till det starkaste glassvarumärket i Sverige, gb.se. Och nog har GB örat mot marken för där hittar jag en hel avdelning som heter nostalgi. Raka vägen in i konsumenthjärtat.
Där kan man surfa runt bland topplistor och försjunka i glassminnen. Det verkar som om ödesåret för Igloo inföll runt 1987 då den faller ur tio-i-topp (bästa notering 1980 då den återfinns på en hedrande andraplats). Utträngd, som det verkar, av uppkomlingen Pop Up Cola.
Så kan det gå även för gamla gedigna varumärken. När man minst anar det kommer det en Pop Up och piskar en på fingrarna. Sedelärande.
Är det ändå inte lite barnsligt att vara hemlig?
Som (just för tillfället lite smått sporadisk) bloggare ställs man understundom inför transparensdilemmat. Men precis som i verkliga livet så landar jag ofta i slutsatsen att det är en otroligt liten del av all information som mår bäst av att bara marineras i ens egen hjärna. Och det är en otroligt liten del av all information som någon annan kan eller vill eller ens har nytta av att använda emot en.
Testet är enkelt och måste vara att fråga sig själv: Vad kan (eller vill) någon annan göra med den här informationen? Hjälpa mig eller stjälpa mig? Om man ofta landar i stjälpa mig så är man nog aningen för paranoid och har möjligtvis också lite för hög tilltro till sin egen betydelse. Och man kommer förvånansvärt ofta till slutsatsen att information ganska så sällan är särskilt användbar för andra ur ett stjälpa-perspektiv.
Min högst ovetenskapliga magkänsla jobbar med någon slags 90-10-regel där jag en gång av tio tror att det kan vara klokt att vara lite försiktig med diverse utsagor. Men det handlar oftast om ganska specifika processer som förhandlingar eller avtalsprocesser - GPS-transparante kärlekschefen Johan Siwers bloggade för ett tag sedan om just en av de processer där transparens kanske inte alltid är av godo.
Gränsen mellan transparens och naivitet må vara hårfin. Jag röstar dock för den förra just nio gånger av tio. Det känns liksom lite barnsligt att vara hemlig. Det ska hur som helst bli mycket spännande att se hur onlinetransparensen har förändrat vårt sätt att göra affärer, förhålla oss till varandra och använda information om tio år. För att den förändrar oss, det är jag säker på. Och jag tror till det bättre.
Hur svårt kan det vara?
Idag säger jag nej till bolag (särskilt konsultbolag som arbetar med kommunikation) som tycker att det räcker att ha en webbplats med namnet på bolaget, den fysiska adressen och en e-postadress. Gärna på en ensam rad bara. Var man än klickar så genereras det ett mejl i Outlook.
Ärligt, hur svårt kan det vara? Lägg upp en blogg, berätta åtminstone vem man ska ringa om man vill bli kund. Visa ett case eller två. Kommunicera.
Det känns inte så hett att signalera “vi tycker inte att det är så viktigt med internet”. På något sätt. Fast vad vet jag.
Tips
En kille som har gjort en personlig varumärkesresa är Patrick Dempsey, tidigare känd som nörd i Can’t buy me love. Numer har han bytt glasögonen mot scrubs, kirurguniformen, och får även de mest förhärdade kvinnohjärtan att klappa lite extra som dr McDreamy, förlåt dr Derek Shepherd, i tv-serien Grey’s anatomy.
Nu tror ni att jag ska tipsa om hans nya film, Brudens bäste man. Det ska jag inte.
Jag ska istället tipsa om att biostolsfåtöljer är uppfällningsbara även på galapremiärer. Sagde McDreamy gästade i egen hög person Stockholm häromveckan och det bjöds på storstilad galapremiär. Man är väl inte sämre än att man reser sig upp när en livs levande TV-kirurg passerar ett par meter ifrån en. Man är däremot så dålig att man sätter sig ner utan att flärpa ner stolen. Då rasar man ihop på golvet i sann Papphammar-stil.
Fast det kan det vara värt när McDreamy tar några steg fram och utropar “Oh my God. Are you all right?”. Hans PR-konsult måste ha gnidit sina händer. Själv satt jag kvar på golvet.
Det kan också vara ett tips att ta till vara på. Sitt kvar på golvet. Det kommer ändå inga one-liners flygande till en när man som bäst behöver dem.
Just Google it
Fredrik Wass på Bisonblog har med hjälp av Jaikububblan (ett gäng hängivna användare av mikrobloggtjänsten Jaiku) ställt ett gäng intressanta frågor till Stina Honkamaa och Nicklas Lundblad på det inte helt okända bolaget Google. Läsvärt.
(Jo, vi jobbar en del med sökordsannonsering. Det funkar.)
Borde.se
Om jag inte hade så fullt upp med att sprida kärlek i världen så skulle jag köpa loss domänen borde.se.
För hur ofta säger man inte ”de borde verkligen göra en jumbodajmstrut” eller “de borde ha mugghållare i den här båten” eller “den här restaurangen borde verkligen byta ut sin meny”? Ja, kanske inte just det specifikt. Men ni förstår vad jag menar.
En sajt för konsumentinsikt. En gigantisk förslagslåda (ja, forslagsladan.se är ett bra alternativ). En sajt där konsumenter av alla de slag och alla de produkter ger förslag till förbättringar, kritik och glada tillrop. Och bolagen får sätta incitament för förslag kring just sin produkt. Samt betala för medlemskap förstås. En slags löpande marknadsundersökning med innovationsuppsida.
Så nästa gång du tycker att någon borde göra något så loggar du bara in på borde.se. Och jumbodajmstruten kan finnas i en frysbox nära dig nästa sommar.
Det gör inte ont att vinna
Man måste få vara lite navelskådande ibland.
Idag vann vi, Match.com, tillsammans med vår excellenta mediabyrå PHD, Grand Prix på Stockholm Media Week för årets kampanj.
Det känns kärleksfullt.
Läs mer här, här och här. Nu ska vi dricka lite champagne.
Leva-perspektiv
En kille med ett starkt personligt varumärke är Thomas Di Leva. Han andas harmoni, lite flum, godhet, kärlek och lugn. På hans webbplats kan man bli Rymdblomma. Bara en sådan grej.
Men exakt hur starkt hans varumärke är insåg jag inte förrän förra veckan då jag hastade mot ett möte med mobiltelefonen i den ena handen och blackberrien i den andra. Jag läste mejl, pratade i telefon och sneddade samtidigt med korta små ettriga steg över ett övergångsställe med lite för små marginaler till trafiken när jag såg en korkskruvslockig kille i kaftan som liksom seglade fram. Inte långsamt. Men verkligen inte raskt. Eller stressigt.
Jag kände mig töntig. Man skulle kunna tro att det var killen i kaftanen som skulle se töntig ut. Men när man med alla sina tidsbesparande (?) teknikgadgets i högsta hugg missar att njuta av solskenet och dessutom gör det precis bredvid hela Sveriges ikon för lugn och harmoni, då är det svårt att inte känna sig lite töntig.
Så i fortsättningen när jag missar att njuta av stunden ska jag tänka mig en liten Di Leva bredvid mig på trottoaren. Leva-perspektiv såhär lagom till arbetsveckans första dag.
Nu undrar ni
Nu undrar ni förstås varför jag tittar på Körslaget en lördagkväll.
Det gör jag med, säger jag då.
Fokusgrupp, någon?
-
helena ehnbom skriver ehnbomcom.com
Det handlar om kommunikation. Läs mer under om. -
månadens mantra
tålamod är en dygd
