Det gör ont
DN Söndag är en av de få printpublikationer där jag uppmärksammar (har tid att uppmärksamma?) annonserna. På en prominent sidan-5-placering presenterar Boomerang sitt nya koncept för återvinning – lämna in ditt begagnade Boomerangplagg och få 10% rabatt på nästa inköp. Plaggen säljs igen i utvalda butiker eller återvinns på andra sätt. Begåvat koncept och helt rätt i tiden. Med ett klockrent namn: Boomerangeffekten.
Men. På (den inte helt billiga) helsidan i DN har man genomgående särskrivit konceptnamnet: Boomerang Effekten
Det gör ont i ett ihopskrivningshjärta. Det ser för risigt ut. Och Boomerangs mycket välputsade varumärke får sig en ordentlig törn. Däremot verkar webbgänget ha antingen bättre språkkänsla eller noggrannare korrekturvändor, för på boomerang.se är det Boomerangeffekten som gäller.
Snälla Boomerang, fixa till det tills nästa helsida om det kommer någon. Resten är ju så bra.
Reklam är inte konst
Niclas Strandh har skrivit en träffande krönika om reklambranschens schizofrena förhållande till sig själv.
Det gör mig däremot ofantligt bekymrad, eller kanske bara lite trött, när jag läser utsagor i kölvattnet som att reklam inte är funktion utan konst.
En gång för alla; reklam är inte konst. För ibland är reklam bara räckvidd, en textlänk riktad mot tillräckligt många mottagare. Ibland är reklam riktigt begåvade idéer som skapar räckvidd utan att man behöver köpa annonsplats. Ibland är det bara gammal hederlig kom-och-köp-kommunikation. Det är ett hantverk baserat på sunt förnuft och en smula kreativitet.
Det enda som är fult är om reklamen inte fungerar. Reklamens uppgift är inte att vara galleri för välavlönade konstnärer. Reklamens uppgift är att sälja. På kort eller lång sikt.
Reklam är inte konst. Det är möjligen en konst att göra bra reklam. Som säljer.
Provokation är trafikens moder
Det finns en massa olika sätt att driva trafik till sin blogg. Ett vanligt sätt är det gamla hederliga bloggbråket. Någon skriver något, någon annan säger att det någon skrev är idioti och någon svarar med att den där någon annan också är en idiot. Svårare än så är det inte. Då plockar andra bloggar och traditionella medier upp det hela och vips länkas det från hela världen in till bloggbråkets båda antagonister som skrattar hela vägen till banken. Det kan dock krävas att de båda bloggarna är lite kända för att det ska fungera fullt ut.
Ett annat sätt att driva trafik är att bara vara lite provokativ rent generellt och gärna krydda det med en dos ordentlig politisk inkorrekthet. Vara elak, helt enkelt. Såga de som inte har verbala eller intellektuella vapen att försvara sig. Säga att folk är tjocka och fula. Sikta långt under bältet. Göra sig rolig på andras bekostnad. Allt det där våra föräldrar sade att vi inte skulle hålla på med. I alla fall mina.
En sak är väl om detta görs som fristående spaningar, anekdoter utan att någon kan känna sig träffad. Då kan det bli lite roligt. För ett visst mått elakhet är alltid lite roligt, vare sig vi gillar det eller inte. Men så fort man börjar använda namn och ge sig på riktiga människor, då lämnar det en fruktansvärt trist bismak i munnen.
Så om man kortsiktigt vill driva trafik till sin blogg så kan man alltid bli en elak jävel. Men om man har någon högre ambition med livet så bör man nog låta bli. Om du inte kan försvara och förklara ditt blogginlägg för ditt barn, då ska du nog låta bli att skriva det.
Vuxenmobbing är riktigt lågt och fult. Trafikmotor eller ej.
Varning
Av någon outgrundlig anledning har jag haft webbhotell hos Spray. Riktigt outgrundligt med tanke på det mesta i användbarhetsväg. Nu stänger de i alla fall butiken och en flytt ska ske till ett annat webbhotell. Jag utgår från att det inte kommer att gå lätt och smidigt, så om ehnbomcom.com går under jorden någon dag i början på nästa vecka så var inte orolig. Jag kommer tillbaka.
Trovärdighetsfaktorn i konvertering
Varje dag påminns jag vid ett flertal tillfällen om varumärkens dilemma när det gäller mun-till-munmarknadsföring. Köpt annonsplats i traditionella mediekanaler eller online med för den delen har räckvidd men inte samma trovärdighet. Den i mitt nätverk som rekommenderar mig en produkt till mig har mycket hög trovärdighet, men förstås inte samma räckvidd. Även om räckvidden är hundrafalt större online än traditionell mun-till-mun.
Då är väl egentligen knäckfrågan om konverteringen till att bli köpare tack vare trovärdighetsfaktorn är så mycket högre i ett socialt onlinenätverk att det tar ut räckviddsstyrkan i traditionella köpta kanaler.
Eller nej förresten, knäckfrågan är hur man skapar en sådan bra produkt att folk väljer att rekommendera den. Online och offline. Och så kan man krydda med lite räckvidd.
Tiden är ur led
Apropå transparens så satt jag på ett fik och åt frukost imorse och kunde inte låta bli att höra diskussionen vid bordet bredvid. Först debatterades Runar (Carolas man), hans agerande på diverse föräldramöten, hans shoppingvanor och generellt skvaller om hans ekonomi och livsstil. Efter att ha sågat Runar längs fotknölarna gick man över till att diskutera dieter, berömma en i gruppen för en snygg viktnedgång och nagelfara kaloriinnehållet i olika former av dryck.
Sedan tog de med sig sina verktyg, gick och jobbade på bygget bredvid och dagens underhållning var till ända.
Värdelöst vetande
Evan Williams, CEO på Twitter, har gjort 3 939 uppdateringar. Det är 186 255 som följer hans kvittrande och själv tycker han att 945 är värda att följa. Jag tror att det där är lite statusvaluta. Om man har många anhängare ser det snyggt ut att följa färre. Man ser åtrådd ut. Den mekanismen förändrar sig aldrig.
Hans första kvitter var “just setting up my twttr” och skrevs den 21 mars 2006. Då måste han ha undrat om han bestämt sig för att göra något som var riktigt vettigt. Att få folk att skriva 140 tecken om allt och inget. Till allmänt beskådande.
Om att starta företag säger han att det är som att stranda på en öde ö: “There’s always a chance someone else will raid your island if it looks fruitful, so you need to shore up your defenses. Eventually, if you’re successful, you’ll be king of your own prosperous world. If not, you’ll die—or, at least, have to go home. Either way, it’s a fun adventure (until you get eaten by a tiger).”
Jag kan inte annat än hålla med.
-
helena ehnbom skriver ehnbomcom.com
Det handlar om kommunikation. Läs mer under om. -
månadens mantra
lyssna och du kommer att höra