Om att få yoghurt på råttan
Imorse bad jag vår treåring att ta bort sina gosedjur, två vita råttor, från frukostbordet. Och upplyste honom om att de annars skulle kunna bli fläckiga (han gillar inte kladd) av jordgubbsyoghurten. Han tog inte bort råttorna, kladdade givetvis ner dem med jordgubbsyoghurt och blev ledsen. Varpå jag och min man, präktighetsministrar som vi är, säger i munnen på varandra: Och vad lärde du dig av det där?
En liten stund senare kom jag på att vi faktiskt också borde prata om att det är okej att göra misstag, bara man lär sig av dem. Kanske inte fatala misstag som strumpstickor i eluttag, men lite yoghurt på råttan kan man ju offra för att se de större sammanhangen.
Någon som har fått yoghurt på råttan är Jesper Kärrbrink, före detta VD på Eniro, som har skrivit en bra och modig krönika om hur det känns att få sparken. Som hög chef är acceptansnivån för misstag förstås lägre, men Jesper Kärrbrink tar sitt ansvar och kommer förmodligen att bli en ännu bättre chef nästa gång.
Jag var 25 år när jag jobbade som projektledare på reklambyrå och skickade en sistaminutenorder till tryckeriet om att trycka en returlogga på de 1000 kartongportföljer vi tryckte till en arbetsmarknadsdag för en kund. För att de verkligen skulle förstå var den skulle sitta ritade jag en returlogga på en post-it och klistrade fast på en portföljdummy och budade till tryckeriet. Dagen därpå kom arkivexen av portföljen – med min handritade och sedermera inscannade returlogga tryckt på ena sidan. Av det lärde jag mig att man aldrig kan vara nog tydlig i anvisningar, att jag uppenbarligen är en mer begåvad illustratör än jag trodde och att det ibland är bra att dubbelkolla även en tredje gång. Samt att tryckeriet var något mer initiativrika än jag egentligen uppskattade.
Andra gånger har jag gjort misstag åt motsatta hållet, som att trippelkolla kundtjänstinboxen när jag var VD på lastminute.com, fast jag hade alldeles urbegåvade medarbetare som aldrig skulle låta något mejl trilla mellan stolarna. Och givetvis var rätt trötta på att ha mig nosandes i detaljerna.
Så var inte rädd för att få yoghurt på råttan. Då blir man klokare, snabbare och lättare att jobba med. I en miljö som tillåter misstag växer talanger. Och det är väl det som egentligen är att vara senior – att ha gjort lagom många misstag och faktiskt lärt sig av dem.
Radera inte de jobbiga
Det är lätt att vilja dölja eller radera ”vänner” på Facebook som använder för många utropstecken, som röstar på konstiga partier, som spammar med maffiagubbar eller hönsgårdar, som aldrig varierar sig i sina uppdateringar eller som eldar på om någon marginalfråga som man inte bryr sig ett vitten om. ”Vänner” som man faktiskt knappt kände ens i gymnasiet men som man ändå var lite nyfiken på när man fick en vänförfrågan. “Vänner” som man känner att man inte har ett enda dugg gemensamt med längre. “Vänner” som man upplever som lite – eller mycket – jobbiga.
Men om man skräddarsyr sitt onlineflöde till samma (i många fall tämligen) homogena grupp som man umgås med offline så missar man en viktig del av poängen med framför allt Facebook. För mig är Facebook en daglig gratis och extremt nyttig inblick i vilka bevekelsegrunder, rädslor och triggers som människor som jag INTE träffar varje dag på kontoret har. Det faktum att man inte har ett enda korn gemensamt längre är faktiskt en förutsättning för att bli lite klokare själv. Att förstå andras liv som inte är som mitt. I vissa yrken, som mitt eget, borde det vara direkt straffbart att radera de jobbiga. För ju fler människor jag förstår, desto bättre kommunikation kan jag göra. Jag tror dessutom lite pretentiöst att jag faktiskt blir en bättre människa också.
Så bring them on, utropstecken, maffiagubbar och konstiga videos. Och så ber jag en stilla bön att de som tycker barnrelaterade uppdateringar är jobbiga resonerar som jag.
Passion, plikt eller pengar?
Man framhåller ofta, med all rätt, passion som en av de viktigaste drivkrafterna för företagare, anställda och inte minst entreprenörer. Det ska vara roligt, det där man vaknar på morgonen för att göra resten av dagen och kanske några fler timmar än så. Och man hävdar också ofta att för att bli framgångsrik bör man drivas av just passion snarare än av andra krafter.
Men vilka andra drivkrafter är vanliga? Jag tror att många duktiga flickor (och pojkar) är uppfostrade att fullfölja juridiska och moraliska plikter, men även plikter som chefen eller kunden har definierat. Har man sagt att man ska leverera så gör man det. Utan att det nödvändigtvis är varken särskilt roligt eller genererar överdrivet mycket pengar.
Och så pengarna, förstås. Utsikten att tjäna (snuskigt mycket) pengar är en stark drivkraft, inte minst i områden präglade av fattigdom. Däremot kan ju pengar som morot leda till kortsiktiga beslut och är på något sätt den ytligaste av drivkrafter. Det är nog dock inte direkt ovanligt att ha pengar som den främsta anledningen till att plöja ner blod, svett och tårar.
I vanlig ordning är det förstås varken svart eller vitt. Vi drivs av en kombination av dessa faktorer och säkerligen fler därtill. Men jag vill slå ett slag för passionen, den som har gjort mina jobbresor till mestadels väldigt njutbara färder. Jag vill lyfta pliktens betydelse, för det blir väldigt många saker gjorda och slutförda av de (oss) pliktdrivna. Och det vore hyckleri att säga något annat än att pengarna spelar roll. För min personliga del är målsättningen att fördelningen ska vara 60% passion, 15% plikt och 25% pengar. I nuläget tiltar det dock snarare åt 50-30-20.
Hur ser din passion-plikt-pengar-ratio ut?
-
helena ehnbom skriver ehnbomcom.com
Det handlar om kommunikation. Läs mer under om. -
månadens mantra
lyssna och du kommer att höra