Eller så gör internet oss till bättre människor
Det förs just nu en väldigt viktig och intressant debatt om näthat kontra nätkärlek i traditionell media, på bloggar och i andra sociala kanaler, där startskottet var Marcus Birros reaktion på den kritik hans krönika om flickor i rullstol fick. Niclas Strandh skriver mycket klokt om att det är enklare att rasa över mobbing på nätet men att det samtidigt är fler som står upp för de som är utsatta. Ebba von Sydows krönika om stalkern som följer henne vart hon än går på nätet är ett skrämmande exempel på hur vissa enstaka i skydd av anonymiteten och olika alias förstör, sårar och sår frön till misstanke. Martin Schori på Dagens Media noterar hur offret själv mobbar och att offentligheten har ett pris. Och visst är det så att räckvidden och det faktum att alla kan publicera ger vissa människor en plattform för att sprida sitt gift. Som de i och för sig skulle ha spridit ändå, bara med lite mindre räckvidd. Men internet är på intet sätt främst en grund för hat. Jag tror tvärtom att internet har potential att göra oss till bättre människor.
För att vi pratar om saker. Som bekant så spricker trollen när de kommer ut i solen. Om populära personer törs berätta om att de (också) är rädda för att bli exkluderade, om medarbetare törs tala om en chef som varit genomgående galen, om vi törs tala om sexövergrepp, psykisk ohälsa och våra mindre sympatiska sidor så blir det så mycket mindre dramatiskt. Om vi visar våra mänskliga sidor och sätter ord på dem så blir det faktiskt svårare att mobba. För färre saker blir avvikande. Och det vi inte kände till blir välbekant, vi blir mindre rädda och mindre rädsla föder mindre hat. Rörelsen Prataomdet gör just det. Avdramatiserar. För upp till debatt. Dödar fördomar. Genom att just prata om det.
För att vi sprider kärlek. Också. I amerikansk kultur är det väldigt vanlig att jobba med “acknowledgement”, att strukturerat ge beröm till de man vill ge beröm till. I Jante-Sverige är det kanske något mindre vanligt, men det håller på att ändras. På nätet kan det berömmet ta fart och nå personer som vi annars inte nått. Delas av andra. Och på nätet kan det framför allt nå personer som kanske inte nås av det i sin offlinetillvaro. På nätet så samlar läsare på en blogg in pengar till bloggaren när hennes dator gått sönder. Inte som välgörenhet utan för att de vill fortsätta läsa hennes blogg. På nätet finns det ofantligt många som stödjer människor som de faktiskt inte ens känner. Och på nätet kommer andra med konstruktiv kritik. Det är faktiskt också kärlek, även om det inte alltid känns så.
För att allting blir lite genomskinligare. Jag har sagt det förut. Jag är övertygad om att transparens gör att vi måste bli bättre människor. Man kan inte dra vita lögner för att sedan hålla reda på vad man kan skriva på Facebook och inte och man får fundera en extra gång över vilka människor som skulle bli ledsna om de inte blir inbjudna för det går inte att hålla fester i hemlighet. Vi lämnar spår efter oss och ju mer vi agerar i eget namn och inte längre i skydd av anonymiteten, desto svårare blir det att komma undan med hat, mobbing och skolgårdstendenser. Ingenting är självsanerande in i minsta beståndsdel, men internet kommer faktiskt ganska så nära.
Det är förstås mer komplext än så, relationerna på internet och i det vanliga livet. Relationer och kommunikation är det svåraste som finns. Att som Marcus Birro känna sig påhoppad och hatad är jobbigt. Men att utnämna internet till en kanal för hat är inte bara onyanserat utan även osant. Jag upplever nätkärleken som betydligt större än hatet bland annat av den enkla anledningen att de snälla är fler än de dumma. På en dum kommentar går det ofta tio snälla. Med det sagt är det givetvis viktigt att debattera hatfrågan, att prata om det och att inte nöja oss med att internet kanske gör oss till bättre människor. Utan att aktivt själva arbeta för att bli det. Då kanske våra barnbarn kan läsa de spår vi lämnat efter oss på nätet om hundra år och tycka att farmor, hon var en rätt schysst gumma ändå.
Facebook är VLT och Twitter är DN
Med jämna mellanrum återkommer debatten, eller snarare åsikterna, på Twitter om vad som är bäst, Facebook eller Twitter. Lustigt nog ser jag aldrig samma diskussion uppkomma på Facebook, men det beror förstås på att hyfsat få av mina kontakter på Facebook använder Twitter. Slutsatsen är dock ofta densamma i Twitterflödet, att man stoltserar lite med att överge Facebook för Twitter. Intressant, tycker jag, som själv ser Facebook och Twitter som två vitt skilda kanaler med två för mig lika vitt skilda syften. Och det beror på tre faktorer som alla tre påverkar varandra:
1. Människorna i flödet
2. Innehållet i uppdateringarna
3. Mekaniken i tjänsten
Mitt flöde på Facebook består av människor jag någon gång har träffat i verkliga livet. Vissa har jag inte träffat på tjugo år, men i alla fall hälften har jag någon form av kontinuerlig eller sporadisk livekontakt med. Av de jag följer på Twitter har jag träffat kanske tio procent i verkliga livet. Resten är människor som jag av någon anledning är intresserad av – de besitter kunskaper inom områden jag är intresserad av, de har någon form av stjärnglans eller skvallerfaktor eller de är bara rent generellt kloka människor som delar med sig av intressanta saker. På Facebook kommer jag alltid ha en del av mina kontakter som inte säger någonting, eller säger ibland (för mig) ointressanta saker, men som jag inte kommer att blockera ändå. För jag har en relation till dem. På Twitter är det bara att avfölja de som inte är intressanta, för det har inga sociala implikationer att göra det.
Följaktligen skiljer sig innehållet i uppdateringarna väsentligt åt. Både andras uppdateringar i mitt flöde och mina egna. På Facebook är det i mycket högre grad personligt, hemmanära och inte särskilt informationstungt. På Twitter är det, helt beroende av vilka jag följer givetvis, mer reflekterande, problematiserande, informationsdelande och varumärkesbyggande ur ett professionellt perspektiv. Mina uppdateringar på Twitter ska vara intressanta för en grupp människor som aldrig har träffat mig och har väldigt liten bakgrundsinformation om mig. Mina Facebookuppdateringar fyller en funktion för min faster som ser att vi kom hem välbehållna.
Mekaniken i tjänsterna bestämmer också nyttan och användningssättet. På Facebook väljer man människor på grund av en tidigare eller nuvarande relation, på Twitter väljer man människor på grundval av vad de har att säga eller vilka de är. På Facebook är diskussionerna lättare att följa och finns kvar men är långsammare, på Twitter rasslar diskussionerna förbi dig om du inte deltar direkt, de är ofta kortare och mer specifika. Länkdelning, en viktig informationsdelarfunktion, är enklare och rakare på Twitter, mer avlägset och mindre använt på Facebook. Att Twitteruppdateringar är direkt sökbara på Google ställer högre krav på riktighet och relevans och ger en bild av dig till en långt större grupp människor än din Facebookcrowd. Vilket också kanske gör att man väljer att inte vara alltför personlig.
Men framför allt så gör dessa skillnader att båda tjänsterna fyller olika funktioner för mig. Jag har inget som helst behov av att kategorisera den ena som bättre än det andra, utan de är bara olika. Används på olika sätt och fyller olika behov. Kunskapsmässigt, socialt och känslomässigt. Jag brukar säga att Twitter är som rikstidningen, höga faktakrav, lite von oben-perspektiv och breda nyheter medan Facebook är som lokaltidningen, mer känsla för det lokala och människonära men missar ibland de stora dragen. Och det är ju, så vitt jag vet, inte helt ovanligt att man prenumererar på båda.
-
helena ehnbom skriver ehnbomcom.com
Det handlar om kommunikation. Läs mer under om. -
månadens mantra
lyssna och du kommer att höra