Social kompetens eller kommunikativ excellens?
På DN.se skriver Erik Helmerson i dagens ledare under rubriken “Hellre kompetent än social” och hänvisar bland annat till forskning av Liisa Keltikangas-Järvinen, professor i tillämpad psykologi vid Helsingfors universitet. Hon menar att social kompetens i för stora doser är direkt skadligt och att på arbetsplatser med för många sociala medarbetare kommer det att “pratas och skvallras” istället för att jobbas. Helmerson håller med och avslutar med kängan “Jag längtar efter den dag då arbetsplatserna i första hand blir platser för arbete och inte mysfabriker”.
De kanske har förskräckligt många puttriga fikapauser på DN, men att säga att svenska arbetsplatser i första hand är mysfabriker gör att man får känslan att ledarförfattaren aldrig varit på en svensk arbetsplats. Och att påskina att social kompetens i första hand används för att göra gemensamma Lottorader och debattera Idolvinnare i fikarummet, det är möjligen aningen förenklat.
Jag tror att när en arbetsgivare efterlyser social kompetens så handlar det inte om att skapa ett vinnande lag i fikarummet. Utan det handlar om att skapa ett vinnande lag, punkt. För om kommunikationen inte fungerar på arbetsplatsen så tar allting mycket längre tid, alternativt så skiter det sig helt och hållet. Människor är flockdjur och det finns ganska få arbetsplatser där man inte behöver interagera med varandra för att bygga bilar, skriva kontrakt, vårda sjuka människor, sälja el, programmera en kick-ass-mjukvara eller skapa reklam. De flesta vet hur mycket fortare det går att avhandla något som är mer komplext än ja eller nej muntligen över en kopp kaffe eller ett skrivbord jämfört med vilken tid det tar att göra samma sak via mejl. Eller vad som händer om man inte förankrar. När man tycker att det är jobbigt att kommunicera. Och då blir social kompetens en viktig egenskap för att:
- Spara tid.
- Göra processen enklare och möjligen roligare.
- Undvika klassiska projektförstörare som revirpinkande, not-invented-here-syndrome och säga nej utan att föreslå en alternativ lösning.
Alla kan och behöver inte vara översociala. Men vi behöver alla i mer eller mindre hög utsträckning vara kommunikativa, åtminstone professionellt. Så det kanske är läge att uppdatera terminologin. Du behöver inte ta massor med plats, du behöver inte vara bästa kompis med alla, men du behöver vara kommunikativ och gärna tydlig. Och jag tror att egentligen det är precis det som arbetsgivare vill ha när man annonserar efter social kompetens, men att man ofta misstar det för generell trevlighet och utåtriktning. Att kommunicera på ett bra och tydligt sätt kan man dessutom lära sig. Social kompetens är ur den aspekten kanske mer en egenskap än en färdighet och sålunda lite svårare att tillskansa sig genom utbildning.
Sedan tror jag att alla arbetsplatser mår bra och blir produktiva av att ha en bunt glada laxar i fikarummet och på mötena också. Jag tror att även de som inte själva tycker om att stå i centrum håller med mig. Och vad gäller forskningen om att “för många” sociala medarbetare är dåligt för en arbetsplats så är det väl inget att orda om annat än att “för många” blyga violer förmodligen inte heller är särskilt produktivt. Alla behövs och lagom är bäst. Ibland passar de svenska honnörsorden riktigt bra.
Att påminna om hur viktig den inofficiella kommunikationen över kaffekoppar och lunchtallrikar är tror jag inte att jag behöver. Kommunicera mera, helt enkelt.
-
helena ehnbom skriver ehnbomcom.com
Det handlar om kommunikation. Läs mer under om. -
månadens mantra
lyssna och du kommer att höra