Facebook är VLT och Twitter är DN
Med jämna mellanrum återkommer debatten, eller snarare åsikterna, på Twitter om vad som är bäst, Facebook eller Twitter. Lustigt nog ser jag aldrig samma diskussion uppkomma på Facebook, men det beror förstås på att hyfsat få av mina kontakter på Facebook använder Twitter. Slutsatsen är dock ofta densamma i Twitterflödet, att man stoltserar lite med att överge Facebook för Twitter. Intressant, tycker jag, som själv ser Facebook och Twitter som två vitt skilda kanaler med två för mig lika vitt skilda syften. Och det beror på tre faktorer som alla tre påverkar varandra:
1. Människorna i flödet
2. Innehållet i uppdateringarna
3. Mekaniken i tjänsten
Mitt flöde på Facebook består av människor jag någon gång har träffat i verkliga livet. Vissa har jag inte träffat på tjugo år, men i alla fall hälften har jag någon form av kontinuerlig eller sporadisk livekontakt med. Av de jag följer på Twitter har jag träffat kanske tio procent i verkliga livet. Resten är människor som jag av någon anledning är intresserad av – de besitter kunskaper inom områden jag är intresserad av, de har någon form av stjärnglans eller skvallerfaktor eller de är bara rent generellt kloka människor som delar med sig av intressanta saker. På Facebook kommer jag alltid ha en del av mina kontakter som inte säger någonting, eller säger ibland (för mig) ointressanta saker, men som jag inte kommer att blockera ändå. För jag har en relation till dem. På Twitter är det bara att avfölja de som inte är intressanta, för det har inga sociala implikationer att göra det.
Följaktligen skiljer sig innehållet i uppdateringarna väsentligt åt. Både andras uppdateringar i mitt flöde och mina egna. På Facebook är det i mycket högre grad personligt, hemmanära och inte särskilt informationstungt. På Twitter är det, helt beroende av vilka jag följer givetvis, mer reflekterande, problematiserande, informationsdelande och varumärkesbyggande ur ett professionellt perspektiv. Mina uppdateringar på Twitter ska vara intressanta för en grupp människor som aldrig har träffat mig och har väldigt liten bakgrundsinformation om mig. Mina Facebookuppdateringar fyller en funktion för min faster som ser att vi kom hem välbehållna.
Mekaniken i tjänsterna bestämmer också nyttan och användningssättet. På Facebook väljer man människor på grund av en tidigare eller nuvarande relation, på Twitter väljer man människor på grundval av vad de har att säga eller vilka de är. På Facebook är diskussionerna lättare att följa och finns kvar men är långsammare, på Twitter rasslar diskussionerna förbi dig om du inte deltar direkt, de är ofta kortare och mer specifika. Länkdelning, en viktig informationsdelarfunktion, är enklare och rakare på Twitter, mer avlägset och mindre använt på Facebook. Att Twitteruppdateringar är direkt sökbara på Google ställer högre krav på riktighet och relevans och ger en bild av dig till en långt större grupp människor än din Facebookcrowd. Vilket också kanske gör att man väljer att inte vara alltför personlig.
Men framför allt så gör dessa skillnader att båda tjänsterna fyller olika funktioner för mig. Jag har inget som helst behov av att kategorisera den ena som bättre än det andra, utan de är bara olika. Används på olika sätt och fyller olika behov. Kunskapsmässigt, socialt och känslomässigt. Jag brukar säga att Twitter är som rikstidningen, höga faktakrav, lite von oben-perspektiv och breda nyheter medan Facebook är som lokaltidningen, mer känsla för det lokala och människonära men missar ibland de stora dragen. Och det är ju, så vitt jag vet, inte helt ovanligt att man prenumererar på båda.
comments
6 Responses to “Facebook är VLT och Twitter är DN”
Leave a Reply
-
helena ehnbom skriver ehnbomcom.com
Det handlar om kommunikation. Läs mer under om. -
månadens mantra
lyssna och du kommer att höra
[...] har precis bloggat på min personliga blogg om att Facebook och Twitter trots sina ytliga likheter är två väldigt skilda kanaler med tämligen olika förutsättningar för att kommunicera via [...]
Mycket intressant. Jag gillar båda två, men störs emellanåt av inlägg på twitter som förklenar användare på Facebook, alternativt hela företeelsen Facebook.
Bägge har en roll att spela, precis som du säger, och jag applåderar inlägget. Tänkvärt.
Tack! Och jag håller verkligen med dig. Jag tänker att mitt inlägg andas just samma irritation – jag som vanligtvis är en väldigt fredlig varelse kan bli provocerad av den (ibland och givetvis kopplat till individer och inte till mediet) lätt elitistiska attityden på Twitter. Att man så ofta jämför de två och att Twitter alltid går segrande ur kampen med argumentet att Facebook är långsamt, banalt och överbefolkat av underbegåvningar. När det faktiskt är två helt olika företeelser. Visar också på faran med att klumpa ihop många olika slags tjänster under ett paraply, sociala medier. Även om jag givetvis förstår varför man gör det. Slutligen undrar jag lite över behovet att deklamera “jag använder nästan inte Facebook längre, bara Twitter”. För i min bok är det i samma klass som de banala uppdateringar man kritiserar på Facebook så länge det är del av en djupare debatt eller analys.
jäpp, jag hänger med i de tankarna, definitivt.
Och, jag tycker alltid att de som måste berätta att de är smartare än andra med just detta bevisar motsatsen
Klokt och så sant, jag gillar speciellt “Mekaniken i tjänsterna bestämmer också nyttan och användningssättet. På Facebook väljer man människor på grund av en tidigare eller nuvarande relation, på Twitter väljer man människor på grundval av vad de har att säga eller vilka de är.”
Tack Mattias, det värmde verkligen.